Söndagen 15 november kl.10.45 avsomnade den Serbisk-ortodoxa kyrkans överhuvud, Hans Helighet Patriark Pavle, på Militärakademiska sjukhuset i Belgrad, där han vårdats under de senaste två åren. Hans Helighet avsomnade efter att ha mottagit de heliga Gåvorna, och vid den tid då den heliga Eukaristin delades ut till de troende i de flesta av de kyrkor, vilkas försteherde han varit under nästan två decennier.

Patriark Pavle föddes den 11 september 1914 i den slavonska byn Kucanci (Då kejsardömet Österrike-Ungern, i dag inom Republiken Kroatien). I världen hette han Gojko Stojcevic. Gojko avlade munklöftena 1948 och blev munkvigd med munknamnet Pavle. 1945 blev han prästvigd, för att under de kommande två åren i Aten ägna sig åt teologiska studier. Efter hemkomsten till sitt fädernesland blev arkimandriten Pavle vigd till biskop av stiftet Raska-Prizren i Kosovo-Metohija, där han under mycket svåra omständigheter skulle leda sin hjord under hela 33 år. Den mycket älskade biskopen hade även en särskild omsorg om de unga eleverna vid prästseminariet i Prizren. I sitt stift sågs han ofta gående till fots eller färdandes med kommunala färdmedel, hela tiden som en herde mitt ibland sin hjord.

1990 blev biskop Pavle utsedd till den Serbisk-ortodoxa kyrkans patriark. Redan under hans första år som patriark skedde en försonande återförening mellan den Serbisk-ortodoxa kyrkan i utlandet med sin moderkyrka. Patriark Pavle skulle sedan leda sin kyrka under hennes kanske svåraste period någonsin, genomgående med stor kärlek, vishet och självuppoffring.

Patriark Pavle kännetecknades av stor askes och kärlek gentemot Gud och nästan, i slående likhet med sin ärorike föregångare helige Sava, Serbiens första ärkebiskop. I likhet med helige Sava sågs Patriark Pavle även som en Gudsman och kallades för ”den helgonlike Pavle”. Många är anekdoterna om Patriarkens askes, fattigdomsideal, hans kärlek till Gud och nästan. Han firade dagliga liturgier och umgicks, så länge hans hälsa medgav, med människorna ute på gator och torg.

Det uttryck Hans Helighet mest kommer att ihågkommas för är sannolikt: ”Låt oss vara människor!”, ord så nära anspelande på människans gudomliga härkomst som Guds avbild, och hennes kallelse att bli Gudslik, gudomliggjord (1 Mos 1:26). ”Vi har inte valt landet i vilket vi skall födas, eller folket inom vilket vi skall födas”, kunde han säga, ”inte heller den tid inom vilken vi skall födas, men ett har vi att välja – huruvida vi skall vara människor eller icke-människor”. Med hela sitt liv och verk gav Patriark Pavle sin kristna hjord och hela mänskligheten ett lysande exempel på hur man förblir Guds lysande avbild under de svåraste tänkbara jordiska betingelserna.

Ett annat av Patriarkens ord gör sig tydligt påmint, nu när vi nu måste ta avsked av denne ivrige och trogne tjänare i Kristi vingård, nämligen hans ord om vägen mellan vaggan och graven: ”När en människa föds, gläder sig hela världen, bara hon själv gråter. Men hon behöver leva så att, när hon dör, hela världen gråter, medan hon själv gläder sig”.

Ja, älskade Patriark, i dag gråter hela Er hjord, men gläder sig samtidigt med de heliga, bland vilka Ni, som Guds trogne tjänare, i dag finner evig vila och ro!

Evig åminnelse!

Linköping, 15 november 2009

f.Misha Jaksic, Kyrkoherde