Så här såg det ut i år, extern länk till film på Youtube, öppnas i ett nytt fönster (ryskaövningen är en bonus).

Svenska besökare har generellt varit mindre entusiastiska. Vem vill inte önska det enkla ortodoxa kyrkfolket ”som fånget i magiens band […], att det af sin kyrka härute finge mer bröd för sin själ, finge hvad hon visserligen här i Palestina ej är snar att ge – uppståndelseevangeliets stärkande, tändande ord”, skrev Erik Aurelius för snart 100 år sedan efter att ha deltagit i den heliga eldens fest.

Emil Melander var lika skeptisk, efter att ha haft tillfälle att delta i högtiden. ”De kristna araberna från landsbyarna, vilka kommo i sina processioner, voro rent fanatiska, klevo upp på varandras axlar och snurrade runt i luften, allt under det att folket tilljublade dem med rasande bifall”, berättar han. ”Tanken med ljusfesten är ju god, men utförandet liknar stundom de rasande dervischernas danser. Inte ens svärdsdansen saknades. Att detta skulle vara en kristen fest, måste man tala om.”

Hedin, som inte upplevde festen, var övertygad om att det mirakel pilgrimerna trodde sig se i själva verket var ett prästerligt bedrägeri. ”Men vad betyder det? Huvudsaken är att pilgrimerna tro. Mundus vult decipi, ergo decipiatur.* Och om de tro, så betala de, och prästerskapet måste leva.”

Men det finns undantag från den svenska skepsisen. Mer positiv är till exempel denna bloggskildring från 2009 års heliga eld: ”Sen händer det! En armenisk präst och en grekisk ortodox patriark går in i graven och fem minuter senare kommer fader Packrad utburen med elden, klockorna ringer och snart sprids den i hela kyrkan! Jo det var magiskt jag lovar! Nu var det bara att försöka hålla håret borta från de halvt svimfärdiga damernas eld!”

* Världen vill bli bedragen, låt den alltså bedras.

Text: Daniel Braw

Litteratur:

Erik Aurelius, Palestinabilder (1913)

Sven Hedin, Till Jerusalem (1917)

Emil Melander, Upp till Jerusalem (1933)